kittans

Det var då allt började, det som jag trodde skulle bli den bästa tiden i mitt liv, massa underbara vänner, en go familj och som grädde på moset, en fin pojkvän. Visst, trodde jag ja!
Detta kommer i de flesta öron låta väldigt sjukt, men han bodde hos oss... Okej tänker ni. Han bodde hos oss i 5 månader, helt GRATIS. Min pappa ställde upp som fan för honom, fixade hans bil, lagade hans mat, betalade hans mat när vi var ute och åt på resturang.. Och nu i efterhand förstår jag inte hur han kunde göra det, men han gjorde det för min skull, för att jag skulle må bra trots detta så mådde jag piss, under stort sett hela vårt förhållande.
Jag kommer ihåg på min födelsedag, jag fyllde 19, det var en vecka innan jag och christoffer träffades första gången. Vi hade varit med varandra hela veckan och han var där, på min fest, för att fira mig. Mina vänner skulle träffa honom för första gången och jag var så glad att jag hade honom och mina vänner på samma ställe för en trevlig kväll.. Han släppte inte mig den kvällen under ens en minut, det var han och jag under hela kvällen och så ska det ju vara i början när man tycker om varandra, man ska inte vilja släppa taget om den människan utan bara sitta och kela och gosa. Sen är vi alla olika, det kommer vi aldrig ifrån. Under kvällen började christoffer må dåligt och när folk började säga hejdå så hittade jag honom sovandes på toaletten, då hade vi som sagt känt varandra i en vecka, men jag satt där med honom.. Flera timmar, ställde honom i duschen, klappade på honom när han kräktes och gick ut utomhus och satte mig med honom så han skulle få frisk luft. Jag ställde upp, och det gjorde jag under hela förhållandet, från den dagen tills slutet.

I hans ögon var det alltid han, han han han. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktiskt, jag var så blind, så jävla blind och mina vänner såg varningssignalerna, likaså min mamma, pappa och per. Jag ignorerade, det är ju lättast så eller hur?
Det hela började egentligen efter 1½-2 månader. Jag fick göra allt, jag städade, diskade, lagade mat, tvättade och han satt vid datorn. Han sa inte tack efter maten, han slutade pussa på mig lika ofta som innan, han bad om pengar och när jag sa att jag inte kunde hjälpa honom blev han sur och jag gav med mig till slut. Jag tror jag lagt ut flera tusen kronor på honom, verkligen och då överdriver jag inte. När han skulle köpa nya fotbollsskor betalade jag 500 kr på dem för att han skulle kunna få dem han ville ha, resten fick han av fotbollsklubben. Jag betalade hans mat när han och jag var ute och åt, jag köpte underkläder till honom när han hade ont om det, jag hjälpte till att betala hans datorspel och jag köpte chips och godis när vi skulle ha myskväll med film. Han kunde stå och tjata på mig i en affär som en liten unge.. "Kitty, snälla.. jag kan väl få de där linserna? dom är ju så coola, de kostar ju bara 300 kr för 6 månader.." När jag sa nej blev han sur och då fick jag dåligt samvete, så var det alltid. Jag var SÅ nära att ge med mig, men jag då? jag behövde ju också pengar och jag hade inte så mycket pengar men ändå gjorde jag allt de där för honom. Inte bara det.....

Anledningen till att jag gjorde allt detta var ju faktiskt för att enormt mycket känslor var inblandade. Jag var ju kär, på riktigt, för första gången. Det kändes ju så bra när allt var bra mellan oss. Men egentligen... vadå "när allting var bra mellan oss?" Ska det inte vara det hela tiden när man är nyförälskade? Allt ska ju bara flyta på, de ska ju kännas så underbart...Men det var något som var fel, något som inte stämde.

Under så gott som hela förhållandet kände jag att något var fel men vägrade inse det. Jag grät mig till sömns på kvällarna, på riktigt. Jag grät i smyg i duschen när han satt på övervåningen och spelade dator, men ibland kunde jag inte smyga med det. Jag kunde börja gråta när som helst, bara han gjorde något fel eller visade sin uppskattning till allt jag faktiskt gjorde för honom.. Nu menar inte jag att han skulle kyssa mina fötter och dyrka mig som en gud men ett tack eller en kram, eller puss är väl inte för mycket begärt? eller åtminstonde lite uppskattning tillbaka, visa att han uppskattar de jag gör. Och jag kan helt ärligt säga att han gjorde inte mycket för mig. Jag fick en blomma och ett armband på min student, och också det återkommer jag till.

Hans syster firade studenten samma dag som jag, att han åkte dit och firade henne istället är ju helt rätt. Vi pratade lite under dagen, och dagen efter ringer han mig och sa att han saknar mig och vill komma hit.. Klart han fick det, jag saknade ju honom sjukt mycket. Nu i efterhand har jag pratat med hans ex, på Jennicas student (hans syster) hade han suttit och skrivit sms till sitt ex eftersom de båda känner ju Jennica, han hade skrivit saker som: Fan vad fin du är.. Önskar det var du och jag igen. och liknande. sen när hon nobbade honom eftersom hon vet hur han är så skrev han tillbaka: Jag menade inte det där jag sa.. Så du behöver ju inte skvallra för Kitty.
Att idioten ens har mage att komma hit sen med blommor och armband och låtsas som om allt är okej är fan helt jävla ofattbart. Hur kan man ens göra så?
En annan sak jag gjorde flitigt under den dåliga tiden i vårt förhållande var att läsa hans sms, jag hade också hans facebook-lösenord. Det är fult gjort, det vet jag. Men eftersom jag pratat med honom så många gånger eftersom de kändes som om något var fel, men fick svar som: Kitty det är ingenting, tror du att jag hade bott  här om jag inte tyckt om dig?... Hur som helst så kom jag ihåg en gång jag gick in på hans facebook, då hade han mejlat med en tjejkompis mamma. Hon hade frågat vad han gjorde i halmstad och sådär. Hans svar: "Jag är här och träffar vänner och bekanta" Det tog hårt på mig, jag trodde inte på vad jag såg. Vänner och bekanta? Var det så han såg på vårt förhållande? Jag pratade aldrig med honom om det men om mycket annat och jag är glad att jag var öppen och tog mod till mig och berättade saker och frågade saker trots att hans svar var så jävla lama. Han var otroligt konflikträdd och jag är väl lite tvärtom, jag diskuterar gärna och reder ut saker men när jag pratade med honom satt han alltid knäpptyst. Det irriterade mig som fan, och det har han fått höra. Jag läste också hans sms då och då, han hade många sms jag aldrig förstod mig på.. Ett sms hade hans ex skrivit, hon skrev att hon inte ville ha något mer med honom att göra men eftersom han sagt att dom alltid bråkade så tänkte jag inte mer på det. 
En av hans s.k "tjejkompisar" hade en gång lagt upp en bild på bilddagboken på sig själv och skrivit under: Denna låten passar så jävla bra in på mig Akon - Sexy bitch". Då hade han kommenterat: "Jaa verkligen!!!" När man har flickvän behöver man inte skriva till andra tjejer att dom är sexiga?! det känns lite sådär faktiskt. Hur som helst, bara någon dag efter hon lagt upp den bilden så lägger hon upp en till bild på sig själv och under bilden skriver hon: "I fucked your boyfriend twice". Jag frågade honom rätt ut om det var honom hon menade. Men nej, det var det inte. Men i efterhand har jag fått reda på att dom har haft sex och han har ljugit om allting, ett jävla svin är han.

 Jag tror inte jag hörde över fem gulliga saker från hans mun under våra sista månader, jag kom inte ens ihåg sist han sa att han tyckte om mig eller sist han sa att jag var söt. Det tog så hårt på mig så jag bestämde mig för att gå ned i vikt, fixa till håret extra mycket och sminka mig så ofta jag bara orkade. Jag ville bli fin i hans ögon, det jag inte ville inse var att även hur jag än ser ut skulle han tycka om mig. Han har tryckt ned mitt självförtroende i botten, det är svårt att jobba upp det, men jag ska försöka. Jag hade precis börjat tycka om mig själv när han och jag träffades, mitt självförtroende var bättre än på länge och jag trivdes allmänt bra med livet.
En av de första kvällarna vi sov med varandra kom jag ihåg att han sa: "Kitty.. Varför ligger du här med mig? Jag förtjänar inte dig. Du är så bra". Om jag bara visste... Om jag bara visste att de där orden var helt jävla sanna hade jag aldrig gett mig in i det. Det är lätt att vara efterklok men samtidigt har jag lärt mig så mycket av detta, jag har lärt mig att se varningssignalerna, jag vet hur en kille INTE ska behandla en, och jag vet också att jag är en bra tjej som förtjänar en likasinnad.


Jag återkommer. Börjar bli trött i fingarna.

Jag har faktiskt varit med om en ganska jobbig grej, eller väldigt jobbig grej. Det är en händelse jag inte önskar ens min största ovänn i världen skulle bli tvungen att vara med om, utan ingen förtjänar att bli behandlad så som jag blivit.

Det var en lördagskväll i april, närmare bestämt den 11e april 2009. Jag och Moa hade bestämt oss för att gå ut och dansa, och vi förfestade hemma hos henne. Det var jättetrevligt och jag kände verkligen på mig att kvällen skulle bli bra. När vi kommit fram till stan var vi ganska berusade, sådär lagom så man känner att man riktigt kan släppa loss. Vi gick runt lite för att kika vart folket drog sig och vart det var mest drag eftersom det är tråkigt att gå in på ett ställe med inträde och så suger det totalt. Vi skulle faktiskt kolla in vad B&B hade att erbjuda denna kväll så vi vandrade ditåt, men kom dit och märkte att våra studentleg inte gällde för att klockan var efter ett visst klockslag, hade vi kommit 2 minuter tidigare hade vi inte behövt betala 80 spänn eller vad det nu kostar, så vi gick sura därifrån för att vakterna vägrade vara lite shyssta. På vägen tillbaka, precis vid stadium möter vi två killar, de börjar prata och frågar vart man ska gå ikväll om man vill ha roligt? Vi berättar då att vi precis varit på B&B men att det inte är värt 80kr och att vi ska gå vidare till asian palace, de hänger på oss men de visar sig att den ena killen glömt sitt leg hemma och inte kommer in. Kommer man inte in på asian så kommer man inte in någonstans så kvällen var körd för honom.
Eftersom jag ville vara shysst och för att hans polare bara stack in när vi stod där och försökte övertala vakten att släppa in honom ändå, han har t.om en tatuering på ryggen där det står "1988", det kan ju knappast vara hans döda morfar eller något liknande.. Men vakten hade bestämt sig, han fick inte komma in utan leg! Moa stack in för jag berättade att jag kunde stanna där ute med honom, sagt och gjort, jag och han gick och satte oss i en gränd och pratade och pratade. Då och då kom hans kompisar ut för att kolla vad vi gjorde och frågade om de inte skulle försöka fixa in honom på något ställe trots allt, men nej, vi ville sitta där. Det kändes så bra på något sätt, trots att vi bara pratat med varandra i någon/några timmar. Vi hade så mycket att prata om, allt från ex-flickvänner och pojkvänner till fotboll och tatueringar. Jag minns det så väl och det skulle jag aldrig göra om det verkligen inte kom att betyda något för mig. 
Klockan närmade sig 02.40 och det var då bussen skulle gå till Getinge, Moa skulle också hem så vi gick till bussen tillsammans. Han sa hejdå till sina kompisar och berättade att han skulle ringa imorgon så de kunde köra tillsammans tillbaka till skåne. Vi tog bussen hem, pratade om allt och inget på bussen och från busshållsplatsen hem till mig. Det var kallt men det var inte något jag tänkte på eftersom jag var med honom, det var lugnt. Vi kom in, jag bjöd honom på mat, som han dock inte verkade tycka om men det gjorde inget, han var så söt. 

Vi sov i min pappas säng den natten, i mörkret låg vi vända mot varandra, ingen kyss, bara en oskyldig handhållning, inget mer än så. Vi vaknade i tid, och gick upp för att äta frukost, när jag trodde att han skulle ta sitt pick och pack och åka hem frågar han mig: "Kan inte du följa med hem till mig idag och så kan du kolla på min match imorgon?" - Att kolla herrfotboll är inget jag direkt tackar nej till och speciellt inte om killen jag tycker är så söt spelar.

Jag åkte med honom, jag vet inte om jag ångrar det eller inte. Jag borde inte göra det, för jag har lärt mig otroligt mycket och också träffat så grymma människor tack vare det. Men jag vet inte, hade aldrig det hänt hade jag inte tänkt på vilka underbara människor jag gått miste om, men jag hade också gått miste om de få gångerna det faktiskt var bra mellan oss. Låt mig återkomma det!
Vi höll på att träffas under ett bra tag innan vi bestämde oss för att bli tillsammans, men det var ändå vi liksom men jag var osäker, han ville bli tillsammans ganska snabbt men jag avvaktade, ville se, ville få ordentliga känslor så jag inte hastade mig in i något som jag skulle ångra sen. Men tillslut, när vi var hemma hos hans mamma och hjälpte till utanför stallet så kom vi överrens om att vi var tillsammans, såklart vi var. Det pirrade härligt i magen och det kändes så himla bra, som att det var på riktigt. Det som jag trodde skulle bli så bra visade sig bli ett rent helvete, eller okej, en jävla pina som jag inte vill utsätta någon för, inte någon alls...

Ni som läst detta, jag hoppas ni vill läsa fortsättningen imorgon.
Kram på er.