kittans

Var på träningen igår i Haverdal, pratade med Susanne (min tränare) och hon tyckte allt lät konstigt med det läkaren sagt. Hon ska kontakta landslagets förre läkare så jag ska få en tid hos honom. Tack. Jag tänker då fan inte ge mig.
Just nu lever hoppet iallafall, jag vet inte vad jag gör om jag får ett riktigt besked som säger att jag aldrig mer kommer kunna spela fotboll.. Vad gör man? En sak som man verkligen älskar, en sak som gör att man orkar gå till skolan, en sak som man gör allt för; Min fotboll. Om det inte finns något man verkligen brinner för så förstår man nog inte heller hur mycket detta betyder för mig. Men mina lagkamrater, min familj och vänner vet. Jag älskar min fotboll!   Och även om jag aldrig mer kommer kunna spela så kommer jag alltid älska fotboll, jag kommer komma ned på era matcher, era träningar och kolla. Usch. Trodde aldrig jag skulle säga sådär. Trodde aldrig det skulle hända mig. Men som sagt, jag lever på hoppet!