kittans

Folk kan tycka att jag överdriver, men det gör jag inte. Fotbollen har varit mitt liv så länge jag kan minnas, från det att jag började lira när jag var åtta år, och liten kitty, tills nu. Förstår ni? Det är mer än halva mitt liv, snart 11 år. Ni som brinner för fotbollen nu; prova och skada er i sisådär 7 månader och veta att ni har MINST 9 månader till vid sidan av planen så kommer ni förstå vad jag pratar om. Och att sedan bli behandlad sämre än jag någonsin kunde tro tar fan priset, att bli skickad från läkare till läkare på sjukhuset och alla säger samma sak; "Vi opererar inte dig", "Nu avvaktar vi tre månader och ser vad som händer, vi vill inte göra en onödig operation", "Att vrida knäet en gång i månaden är inte mycket nog för en operation". Jag borde stämma dem allihopa! Jag är så trött på deras skitsnack och nonchallans att jag snart spyr. Ja, jag vet, ni har hört detta så många gånger förut. Och ni behöver inte läsa; jag tycker bara det är så skönt att skriva av mig.

Idag har jag iallafall varit och kollat på mina damer när de tränade på konstgräset på Sannarp. Vi var nog, hm, typ 12-13 stycken idag. Vart håller ni hus tjejer?
Hanna, Alex & Jönne var där iallafall - och det är lite det som är huvudsaken.

Kl. 15.00 på Onsdag har jag tid hos Dr. Steen Ole Jörgensen igen. Denna gången ska jag ha med min kära mor, nu ska jag ha operation. Jag ska stå på mig som aldrig förr! Önska mig lycka till.



'
Kommer jag tillbaka till fotbollen ska de rosa fotbollsskorna tillhöra mig. Det är jag fan värd!